I går fick jag ett mail från en känd vargkramardebattör. Denne hojtade skadeglatt om eftersöksbojkotten, - kommer den bojkotten till stånd är nog det en av de sista spikarna i det allmänna uppdraget och, som jag sa en gång på Öster Malma, SRF kan sen ta över den flotta anläggningen. I samma  mail skrev debattören, – Du är ju faktiskt ärlig när du säger att det är bättre med klövvilt i frysboxen än i rovdjursmagar. Men, den argumentationen går inte hem hos allmänheten även om du trodde det då du yttrade det. 

Logik och empati, ett ämne som Daniel skrev om igår, är knappast betraktarnas starka sida. Vargen går före allt annat. Människor har inga rättigheter, ogillar man varg kan man flytta till staden och hålla käften.

Granska betraktar citaten ovan. Vi jägare och markägare har tydligen ingen rätt till älgarna på våra marker, däremot har vi en skyldighet att spåra upp samma älgar om vargkramarna själva kör på dem. Enligt deras logik skall jag alltså betala dyra pengar till markägaren för rätten att jaga en älg- och rådjurstam som inget avkastar. I den uppgörelsen ingår dessutom att jag skall betala med min fritid och direkta utlägg, dag och natt året runt, för att de som inte jagar skall kunna känna sig trygga i att det lidande de orsakar viltet löses av mig! Man tar sig för pannan! Med en sådan inställning är det inte konstigt att vi nu ser eftersöksbojkotter.

Jag är motståndare till eftersöksbojkotten, inte för allmänhetens skull, inte för vargkramarnas skull utan för djurens och min egen skull. Jag mår illa av att veta att en älg går omkring med bruten käke, den skall inte också bli ett offer av vargdebatten. Jag vet att tillräckligt många jägare och markägare, trots bojkotter, kommer att göra eftersök på de skadade djuren. Det enda bojkotter åstadkommer är splittring i jägarleden. Men ingen skall känna sig tvingad att göra eftersök mot sin vilja. Samhället kan inte beordra vare sig mig eller någon annan att göra eftersök på julafton när alla andra väntar på tomten. Det gör jag enbart av egen fri vilja. Ingen vargkramarretorik i världen eller hot om indragna pengar kommer att ändra på det.

Jag och majoriteten av jägarna ställer upp på eftersök på trafikskadat vilt för att vi har jakt och hundar som intresse. För mig är det självklart att en älg inte skall behöva lida även om det råkar vara en vargkramare som kört på den. Lika självklart är det att jag INTE äventyrar min hund för vargkramarens skull. Blir älgen påkörd i ett vargrevir är risken stor att eftersöket inte lyckas. Jag offrar inte min hund för att en vargkramare skall kunna åka hem från viltolyckan med gott samvete. Däremot skall vargkramaren veta att allt fler älgar kommer att gå runt med brutna käkar och ben för att jag och andra jägare inte längre kan använda lös hund vid eftersöket. Men det finns en enkel lösning på problemet för vargkramarna. Om ni alla slutar använda bil och flyttar till Stockholms innerstad och sen håller er där, så kör ni inte på några älgar!

Idag presenteras Socialstyrelsens och Jordbruksverkets utredning om Dvärgbandmasken och hur vi ska hantera den i framtiden. Av någon anledning går telefonen het här och alla morgonsoffor, radiostationer och tidningar vill veta mer och intervjua. Men, varför ringer man till Jägareförbundet och frågar om en mask?

Svaret är nog ganska enkelt, dels vet vi mycket om djur och natur och dels så är vi extra intresserade av dvärgbandmask. Men, varför är då jägarna intresserade av mask, den går vare sig att jaga eller äta? Jo, det finns i grova drag tre ”riskgrupper” som löper större risk än andra att smittas; landsbygdsboende, folk som rör sig mycket, eller jobbar, ute i naturen och hundägare. En ganska typisk jägare och medlem i Jägareförbundet med andra ord.

Så, är det bara att lägga sig ned och dö nu då? Nej. Studier visar att bara 1 av 100 som får i sig maskens ägg sedan utvecklar sjukdom. Medelåldern på insjuknade är 54 år och det är mycket mycket ovanligt att barn smittas. Framöver kommer harpest, TBE, salmonella, EHEC och campylobacter fortfarande vara betydligt vanligare sjukdomar. Det som gör Dvärgbandmasken så kuslig är att kunskapsläget är mycket oklart och motstridigt, sjukdomen blir allt vanligare nere på kontinenten, den är mycket svårbehandlad och vi vet inte hur vår nordiska livsstil med ett blomstrande friluftsliv, snusning och hundar i sängen påverkar situationen. Vi vet fortfarande faktiskt inte exakt hur en enda insjuknad smittats eftersom inkubationstiden ofta är mer än 10 år. Det är lite jobbigt och osäkerhet föder i sin tur rädsla, som kanske inte alltid är rationell, men måste tas på största allvar.

Så vad föreslår då utredningen? Jo, först och främst finns inga möjligheter att fortsätta med avmaskningskrav för hundar som förs in i landet. Det är nog en riktig bedömning, oavsett vad man tycker om den. Vill man förändra detta så är det EUs regelverk som måste förändras och det kan bara politikerna göra. Vidare bedömmer man det som omöjligt att utrota masken. Också det är nog en riktig bedömning. Räknar man baklänges på hur många rävar vi samlat in och testat samt hur många som finns så har vi minst 200 ytterligare smittade rävar där ute och vi vet dessutom inte var de finns… Det man föreslår är istället en kraftigt utökad övervakning, kunskapsuppbyggnad, en handlingsplan för hur masken ska bekämpas om den kommer till mer tätbebyggda trakter och bättre koll på rävarna. Sammantaget ganska rationella och kloka förslag.

Nu är det dags för politikerna att kliva in på arenan. De har en utredning med förslag och nu är det dags att visa handlingskraft och lätta på lädret. Det är alltid billigast att förhindra smittor eller oönskade arter att etablera sig i landet vid gränserna. Men, när de väl finns här så är det mycket billigare att aktivt bekämpa, kontrollera och sakta ned spridningen än att ge upp. Vi får hoppas att Herrar Erlandsson och Borg inser detta.

Sist men inte minst kanske vi kan lära oss något av vårens ”maskcirkus”? Jägarna och SVA har samlat rävar och letat efter denna smitta i 11 år. Då tog jag, och många med mig, för givet att vi hade steg 2, eller plan B, färdig att sätta i drift när vi fann den första masken. Så var det inte. Man fick på gammalt hederligt svenskt manér tillsätta en utredning med nästan 10 olika verk och myndigheter inblandade. Så kan vi inte ha det. Med mer och mer öppna gränser, en klimatförändring och människor som rör sig allt flitigare över vår jord kommer dylika oknytt bara att bli vanligare och vanligare. Mårdhundar, tvättbjörnar, diverse maskar och annat kommer att dyka upp i en allt snabbare takt. Då måste Sverige ha en organisation och beredskap att hantera smittor eller oknytt. Det tål att tänkas på. Jägarna står nog till tjänst och det är ingen dålig resurs. Vi är de som kan mest om vår natur, märker förändringar snabbast och vi finns i varenda buske samt är billiga i drift och kan faktiskt påverka såväl rävar som mårdhundar och maskar med bössans hjälp.

Jag rosade ju Naturvårdsverket i förra veckan för deras beslut att delegera björnjakten 2011 till de 6 nordligaste länens Viltförvaltningsdelegationer. Nu är det dags igen och den här gången får de ett extra heja och kanske en tillönskan om inte bara ett redigt fredagsmys utan en helkväll på lördagen kanske?

Anledningen är att man nu kommit med sitt förslag på kompensationsåtgärder för vargflytt. I korthet föreslår man att det län som tar emot en flyttad varg, oavsett var den tar vägen får en extra varg till licensjakten. Det län där den flyttade / invandrade vargen sedan etablerar sig eller dit man flyttar valpar ska kompenseras med en ”ökad tilldelning”, dvs det kan bli frågan om fler än en extra varg… Man föreslår vidare att endast revir med flyttade / invandrade vargar och deras avkommor skyddas under licensjakten. Revir med avkommor till genetiskt värdefulla vargar bör undantas från högst två licensjakter. Den enda punkt där man är lite vag är hur länge en invandrad varg ska fredas, för alltid? Jag som jagar i Galvenreviret vill nog ha en tydligare skrivning här, även om  jag förstår att det är svårt och helt beroende av hur många andra invandrande vargar vi får in. Spelreglerna börjar dock klarna och flyttade / invandrade vargar får ett konkret ”värde” för de som ska leva med dem.

Av smittskyddsskäl vill man också att invandrare österifrån ska tillåtas finnas i norra Sverige i 6 månader. Man föreslår dock samtidigt, i mina ögon, relevanta och kraftfulla kompensationsåtgärder för främst renskötseln. Modigt, kompetent och ansvarsfullt. Naturvårdsverket tar maskfrågan på allvar.

Man föreslår också i rapporten en mängd justeringar av anslag till rovdjursstängsel, ökade informationsinsatser och en förstärkning av akutgrupperna mm. Det kanske mest glädjande kommer dock på slutet. Man slår fast att man 2012 siktar på att delegera besluten om 2012 års vargjakt till länen. Den regionala förvaltningen är på väg att bli verklighet! Man kommer att delegera med tak, tyvärr, eftersom det ännu saknas miniminivåer för vargstammen. Men, sätter man bara taket på en relevant nivå så att länen får möjlighet att skydds- och licensjaga varg ned till Riksdagens tak på 210 individer är man hemma. Nu återstår att jobba för det, men en stund kan vi ändå glädjas över åt att mycket nu går åt rätt håll, sakta men säkert.

Just nu sitter jag och förbereder en resa söderöver för en helg på förbundets årsstämma. Som jag skrev tidigare så kanske inte själva årsstämman och all formalia är något som lockar massorna till att göra vågen, men det är ett vikigt avslut på året som gått och ett viktigt avstamp för det som kommer framöver. Vilka frågor ska vi driva och på vilket sätt och vem ska göra det? Inte helt oväsentliga beslut med andra ord! Jag hoppas självklart att helgen går i konstruktivitetens tecken och att vi alla ser möjligheterna att komma framåt hellre än problem.

Annars har det varit en del rörande älg för min del även under de senaste veckorna. Dels mötet angånde Icemoose-projektet. En intressant tanke att skapa positiva värden runt älgen och skapa gemensamma fördelar för jägarna, forskningen och turismen. Hur det hela avlöper vet vi inte i dagsläget eftersom det beror på hur man löser finansieringen. Självklart framförs oro för att älg kopplad till turism direkt leder till att jakten kommer att fördyras för de lokala jägarna. Den typen av fördyring tror jag vi kan undvika om man jobbar långsiktigt och seriöst med detta och jaktturismen kommer hur som helst inte att bli det stora numret i detta projekt. Turistföretag kan inte sälja uthålligt bara för att något finns tillgängligt, det är servicen runt ikring som genererar arbetstillfällen. Nåja, vi får se vart det bär iväg och i dagsläget känns det bra att någon annan än jägarna ser någonting positivt med älgen!

En annan fråga som fortfarande är ”het” är frågan om förvaltningsområden för älg och indelningen av dessa. Här är det väl kanske lite svårare att vara positiv, men än så länge jobbar jag på det! En kombination av gemensamma strategier för större områden och ett lokalt engagemang är inte helt lätt att hitta. Särskilt inte eftersom ekonomin inte är klargjord ännu. Tyvärr upplever jag en fortsatt vilja från vissa delar av markägarsidan att skapa så stora områden som möjligt utan att förklara det med förvaltningsbehov. Om det har att göra med ekonomiska överväganden eller om det har att göra med arbetsbelastning för de som kommer att sitta i älgförvaltingsgrupperna vet jag inte. Helt klart är i alla fall att man vill skapa så stora områden att det inte finns någon koppling mellan älgarna i de olika delarna av förvaltningsområdet vilket inte kan ha varit intentionerna när man skapade dessa. Ingenting är klart här heller och en positivt syn på hur detta kommer att lösas får man väl försöka ha tills beslutet är fattat.

Snart är det också dags för Länsstyrelsen/viltförvaltningsdelegationen att besluta om höstens tilldelning av älg. Även här får man ta i ibland om man vill bibehålla en positiv livssyn! Men i de områden där nyttjandegraden har legat på 60% och markägarsidan ändå vill höja tilldelningen med 50% till så får man väl konstatera att hör krävs överenskommelser och förståelse eftersom tilldelningarna redan har förlorat sitt värde. I de här områden gör jägarna redan den avskjutning man tycker passar, oavsett vilken tilldelning man får. Ett underkännande av systemet med licenstilldelning, men kanske en bra start på en mer lokalt förankrad älgskötsel. Men då krävs som sagt ett gott samtalsklimat och inte hot och hårda direktiv.

Oavsett om det rör motionshantering, turistprojekt, förvaltningsområden eller älgtilldelning så finns det alltid en möjlighet att se saker i svart eller vitt. Jag tror att man själv kan välja vilken färg man vill se och jag tror att livet blir lättare om man väljer den vita sidan. Så oavsett vilka frågor du själv brottas med nu – may the force be with you! Eller som Monty Phyton sjunger ”Allways look on the bright side of life”

Efter mitt förra inlägg uppstod en debatt om hur det kan komma sig att älgstammen ökar i Värmland trots stor vargstam och varför det saknas stora utvuxna älgtjurar i stora delar av Sverige. Jag lovade därför debattörerna att skriva ett inlägg i ämnet.

Vi börjar med frågan om hur älgstammen kan öka i Värmland trots att länet nästan är helt täckt av vargrevir. Svaret är enkelt, älgstammen ligger långt under den biologiska bärförmågan. Jag har lånat ett diagram från Isle Royale, det klassiska varg – älg systemet som många hänvisat till genom åren.

De första åren föreföll det som om vargarna och älgarna där hittade en balans. Det visade sig vara fel. Istället är det i huvudsak foderutbudet som styr älgstammen. Just nu påverkar även fästingar älgarnas överlevnad.

Jag har lagt in älgtätheterna på Isle Royale i bilden (originaldiagrammet finns här) och en röd linje motsvarande den genomsnittliga älgtätheten i Värmland just nu. Notera att älgstammen på Isle Royale har varit betydligt tätare än den vi har i Värmland i stort sett över hela perioden, trots att det finns 2-3 vargrevir på öns 54 000 hektar. Tät vargstam innebär alltså inte färre älgar, vilket vissa försöker hävda, det är födan som styr älgstammens utveckling. Vargen kan påverka den, men påverkan varierar kraftigt över tid. När älgstammens tillväxt är som lägst blir vargens påverkan som störst.

Ett vargrevir i Värmland är ca 100 000 hektar, där finns idag i genomsnitt 12 älgar per tusen hektar i vinterstam. För att ingen skall bli förbannad bör jag tillägga att det är stora variationer. Det motsvarar 1200 älgar som ger 480 kalvar, totalt 1680 älgar. Vargarna tar ca 120 av dessa. Återstår 360 älgar som jägarna kan skjuta. Gör inte jägarna det ökar älgstammen. Även om reviret skulle halveras och istället bli två om vardera 50 000 hektar kommer vargarna inte att klara att ta hela tillväxten. Fortfarande är det jakten som bestämmer älgstammens utveckling. Hela tillväxten tas först om det ursprungliga reviret delas upp i fyra nya revir, men då börjar det bli tufft även för vargarna. Skulle ett eller ett par av dessa revir tillfälligt försvinna skulle älgstammen snabbt öka igen. En älgstam fördubblas på två år om den inte jagas.

I delar av Värmland och framför allt i andra län som Dalarna och Gävleborg hade man sänkt älgstammen med hänsyn till skogsbrukets intressen innan vargen kom. Vargen tog då hela eller stora delar av det möjliga jaktuttaget. För att inte älgjakten skulle gå förlorad har man därför kompenserat för vargen och låtit älgstammen växa. Vilket inte alla skogsägare tycker är så bra. Det är alltså fortfarande jakten som bestämmer älgstammens storlek, men intäkterna som skall täcka förlusterna för skogsskador minskar eller uteblir. Eftersom vi håller stammen långt under den biologiska bärförmågan är älgkorna i god kondition, vilket ger en hög reproduktion. Det minskar vargens relativa påverkan. Det ”onaturliga” just nu är att vi har en så liten älgstam som hela tiden har en hög tillväxt! Det naturliga hade varit en älgstam som rusade mot det biologiska taket och med vikande reproduktion som följd, precis som på Isle Royale.

Troféjakt

Så var det frågan om troféjakt på älg och varför vi har så få utvuxna tjurar i Sverige? En av debattörerna hävdar att det beror på troféjakt och att lösningen heter mera varg. Det är inte sant, inte ens nästan sant! Speciellt inte som samma debattör vill att jägarna också skall få sin beskärda del av älgstammen.

I Alaska som jag besökte för ett par år sedan tillåts enbart jakt på trofétjurar i de flesta områdena. Ändå har de många och stora tjurar. Förklaringen är enkel. Det jaktlaget som dödar flest älgar i Alaska består av svartbjörn, grissly, järv och inte minst varg. De jagar 365 dagar om året, 24 timmar per dygn och har oändliga jaktmarker. Men framför allt behöver de inte bry sig om skogsskador och viltolyckor i trafiken, älgstammen får utvecklas precis som den vill. Vi jägare är förbjudna att jaga så. Vi har bestämt att älg skall jagas på hösten-vintern, under den ljusa tiden på dygnet och framför allt på den mark där vi har jakträtt! Jakt på kalvar under yngeltid, den tid då det största ”naturliga” uttaget sker, är absolut förbjudet. Elisabeth Höglund ville t o m förbjuda oss att skjuta älgkalvar under hösten, det är ju synd om kon!

Vårt dilemma i älgförvaltningen är inte att jägare gillar att hänga en trofé på väggen. Vårt ”problem” är att vi förväntas hålla älgstammen på en låg nivå och samtidigt bibehålla en hög medelålder. Det skall göras genom att skjuta en stor andel kalvar ur en högproduktiv älgstam. Nästan var tredje älg måste skjutas varje år! Men eftersom jag som jägare inte får förfölja kalven in på grannens mark och heller inte söka efter den där, blir det svårt.

Vi utgår från samma exempel som ovan, 1680 älgar varav 1200 vuxna och 480 kalvar.

Åttio procent av de älgar som vargen tar är kalv, det framställs i debatten som något positivt. Det är enkelt även för jägarna att överträffa. Vi skjuter en kalv så har vi nått 100 procent kalv! Om vi som vargarna nöjer oss med att ta ut en fjärdedel av tillväxten kan vi också lätt skjuta 80 procent kalv, precis som de tar. Vårt problem är att vi måste skjuta alla de 480 älgarna som motsvarar den årliga tillväxten. För att få samma låga omsättningstakt av de vuxna älgarna som vargarnas predation rent teoretiskt leder till måste vi skjuta 368 av de 480 kalvarna som fötts och endast 112 älgar får vara vuxna. Bland de vuxna skall dessutom huvuddelen utgöras av fjolingar (48 st), som då redan är få eftersom de flesta redan skjutits som kalvar. 90 procent av det vi skjuter skall vara kalv eller fjoling. Då jagar vi procentuellt sett som vargen (se Skandulvs diagram här), med den skillnaden att vi dessutom förväntas skjuta hela tillväxten! Räck upp handen den som tror att det går!

Vargen bidrar till att göra de värmländska älgarna friskare och sundare fick jag höra senast igår från en representant från SRF. Min fråga är, hur det går till? Inte blir väl älgstammen friskare av att det är vargen som äter upp dem istället för att jag gör det. Det är ju ändå jag som till sist förväntas skjuta de älgar som vargen inte mäktar med att ta. När vargen tagit sitt, kan vi jägare bara skjuta det vi klarar av. Det blir glesare mellan älgstekarna i min frysbox, men slutresultatet blir exakt det samma där ute i skogen. Såvida vi inte skall börja skjuta nyfödda älgkalvar och vintermagra fjolingar redan nu i maj, dessutom utan hänsyn till jaktmarksgränser!

Det är lätt att få stora tjurar när man inte behöver bry sig om antalet älgar. Det är däremot otroligt svårt att få allt, hög reproduktion, en älgstam i balans och stora tjurar. Ingen har såvitt jag vet, lyckats! Däremot finns det flera förvaltningsstrategier som hjälpligt bidrar till en bättre sammansättning och något fler utvuxna tjurar. Men vargen kommer aldrig att bidra till annat än att göra det ännu svårare att nå de mål vi jägare tillsammans med markägarna sätter upp! De negativa kaskadeffekter som vargförvaltad älgstam innebär vill ingen ha!

Det är nästan komiskt hur lite många ”vargkramare” kan om viltförvaltning. Nu senast är det Gunnar Gillberg (SNF, SOF och SRF) som i GP ondgör sig över jägarnas inflytande över rovdjurspolitiken och som helt okritiskt lyfter fram vargens ekologiska roll. Kaskadeffekter, det nya modeordet i vargdebatten, finns givetvis med. Kanske kan Daniels sjuåring ge även Gillberg lite lektioner? Gillberg har ett huvudspår. Det finns ”överdimensionerade” klövviltstammar och det är jägarnas fel. Om det istället fanns fler vargar skulle det uppstå balans!
Vilket kvalificerat struntprat, det är tack vare jägarna som vi har så lite älg! Värmland är nästan helt täckt av vargrevir, det finns inte plats för många fler. Om Gillbergs teorier hade stämt borde älgstammen rent logiskt minska nu i Värmland, till nivåer som inte är ”överdimensionerade”. Sanningen är dock den omvända! I stora delar av länet måste jägarnas avskjutning öka för att inte älgstammen skall explodera! Vargens närvaro har alltså motsatt effekt, älgstammen ökar! ”Kaskadeffekterna” är tydliga, fler viltolyckor, ökat betestryck och större skogsskador. Hur den biologiska mångfalden påverkas kan man diskutera. Älgarnas tramp på marken och deras bete som skapar luckigare bestånd i monokulturerna ökar i många fall den biologiska mångfalden. Igår ägnade jag dagen åt spillningsinventering. Jag hittade spillning efter älg, rådjur, räv, hare, tjäder och orre. Medan jag inventerade blev jag uppringd av en Gottlänning som, precis som Gillberg, var kritisk till Jägareförbundets vargpolitik. Även han talade om kaskadeffekter och att det borde finnas fler vargar i Sverige. Jag stod mitt i en contorta plantering när han ringde! Det är just sådant som ”vargkramarna” glömmer bort. Vi har ett ekosystem som är helt reglerat av oss människor, helt enkelt för att det är det som bygger vårt välstånd. Contortan, detta i mitt tycke hemska trädslag, finns t ex över mycket stora arealer och planteras fortfarande trots att det inte är ett inhemskt trädslag. Helt enkelt för att det ger inkomster till Sverige. Den ”naturliga balansen” som Gillberg talar om finns inte. Möjligen kan vi genom mänskliga åtgärder, som jakt, skapa något som påminner om balans.  Gotlänningen, till skillnad från många andra som är kritiska till vargpolitiken och förbundets roll, valde han att ringa upp mig. Han stod ut med att lyssna på mitt flåsande under det halvtimman långa samtalet eftersom jag samtidigt förflyttade mig mellan provytorna i sommarvärmen. Gotlänningen och jag var tämligen överens när vi avslutade samtalet, det gäller att hitta en nivå på vargstammen som de flesta kan acceptera. Kaskadeffekter är något som vi vill undvika, inte något att eftersträva! Det är bl a därför vi jagar älg och varg!

För er som har läst ”Liftarens guide till galaxen” så kanske ni känner till att 42 är svaret på ”den yttersta frågan om Livet, universum och allting”. Ungefär den känslan får jag när jag läser Peter Lohmanders inlägg i Vi Skogsägare och hans konstaterande att den optimala älgstammen är 6 älgar per 1000 hektar i vinterstam. Visst finns det intresse av enkla system för att räkna ut lämpligt antal älgar på den mark man förvaltar, men enkelheten får ju ha sina gränser! I artikeln finns ingenting sagt om skillnader mellan områden eller plats i landet, ingenting om vandringar eller olika åldersklasser eller bonitet på skogen eller vilka trädslag som växer där. Allt är ett matematiskt exempel byggt på tveksamt underlag. Grunden är en utredning av Leif Mattsson från 2005 och sedan har siffrorna i denna utredning legat till grund för ett svar ur ett ”företagsekonomisk perspektiv”. En beräkning som Sören Wibe från SLU gjorde redan för några år sedan med helt andra slutsatser.

Visst finns det definitiv en poäng i att det jaktliga värdet inte är linjärt ökande med älgstammen. Finns det väldigt få älgar så är få intresserade av jakten. Med en ökande älgstam går så småningom en gräns när jakten blir mer ett måste och jobbet sker mer i slakteriet än i skogen. Någonstans däremellan finns säkert en nivå som de flesta är nöjda med, men var denna nivå finns skiljer sig från person till person och mellan olika regioner i landet.

Då kanske någon undrar varför jag raljerar över artikeln? Enligt mig så finns det flera ingångsvärden som antingen inte finns med eller är helt fel. Att en företagsekonom förutsätter saker och ting må vara honom förunnat, men det blir så lätt fel när man sen ska presentera ett resultat offentligt! Om vi börjar med älgens värde, där är det räknat på Leif Mattssons siffror men bara nettojaktvärdet. Självklart ska bruttovärdet räknas i en sån kalkyl. Vad skiljer då dessa värden åt, jo de pengar som jägarna betalar för sin jakt. Men dessa pengar går ju in i samhällsekonomin, de försvinner inte ut i galaxen! Redan där höjer man älgens värde i ekvationen från 518 miljoner kronor till 1,44 miljarder, en inte oväsentlig summa! Dessutom är det jaktliga värdet inte uppräknat utan man använder gamla siffror. Utöver det redovisas inga positiva värden överhuvudtaget för älgen, trots att älgen är Sveriges tveklöst största symboldjur ur turistisk synvinkel. Hur mycket pengar som dras in på älgturism och älgprylar vore intressant att veta, men det är inget man får veta i denna beräkning. En annan brist i ekvationen är att Peter Lohmander förutsätter att skogsskador och trafikolyckor har ett linjärt samband med tätheten i älgstammen. Här finns det klara fakta på att detta inte stämmer. Visst, noll älgar ger noll i både skogsskador och trafikolyckor, men efter det tappar vi bort det solklara sambandet. Dessutom gissar jag att en ökning/minskning av älgstammen i Kiruna får en mindre påverkan på antalet trafikolyckor än en ökning/minskning av älgstammen i Mälardalen.

Trots dessa synpunker på beräkningen så finns det ändå något annat som kanske är allvarligare enligt mig. Riksdag och regering har nyligen tagit beslut om en ny förvaltning av älgen. Den sägs ska vara lokal, adaptiv och ekosystembaserad, många vackra ord på en gång. Den kanske viktigaste delen av detta är att förvaltningen måste utgå från de lokala förutsättningarna! Inte ens inom ett län som Norrbotten kan man dra långtgående slutsatser av siffror som bygger på länsnivå vad gäller vare sig avskjutningar eller inventeringar. Förutsättningarna skiljer sig för mycket mellan Kalix kustband och de inre delarna av Arjeplog! Vilken nytta har man då av en beräkning som säger att den optimala älgstammen i Sverige är 6 älgar per 1000 hektar, en beräkning som dessutom lider av stora brister. Svaret är att man har lika stor nytta av denna beräkning som man har av att känna till att svaret på den yttersta frågan om Livet, universum och allting är 42 – alltså ingen nytta alls!

Den frågan man egentligen kan ställa sig är varför uträkningen överhuvudtaget är gjord och vilket publicistiskt intresse/syfte det finns med att nyttja en sida i Vi skogsägare för att trycka den? Själv ser jag inte att den ger något användbart för förvaltningen av älgen men kan tyvärr i värsta fall skapa grogrund för fortsatta konflikter. Jag kan bara hoppas att det inte var den journalistiska bevekelsegrunden för publiceringen!